Magi! Vad ska man säga? Nej, det mesta går inte att säga. Allt vävs in i allt, och med den samling människor som kom till Vinterviken igår är det omöjligt att förklara vad som hände utan att skena iväg i summer of love-hymner.
Så jag nöjer mig med att dels påpeka att en del fotografier finns här, dels gå igenom Vinterviksfestens spellista.

Kom försent till Anna Järvinen och större delen av Lasse Fabel.
Bernadotte körde en kraftigt krautinspirerad pryl som var en aning trevande till en början, men växte till mäktig styrka mot det minimalistiska slutet. Här blev det också uppenbart vilken makalös plats festivalen hölls på, när vindbyarna slet tag i de aspträd som inringade scenen och skapade vågor av glitter och brus.
Trummor & Orgel feat. Ebbot Lundberg fick allt fler sittande att ställa sig upp och gungande lapa kvällssol. Har tidigare stött på Ebbot-projekt som känts en smula krystade, men detta köper jag rakt av – den mycket stora mannen var i sitt esse.
Om Jan Hammarlund känns svårt att säga annat än att, eh... man vet vad man får, hans vibrato funkar åtminstone, och han verkar tydligen vara att betrakta som närmast ett inventarium i Vinterviken. Särskilt mycket koppling till övriga musiken går egentligen inte att hitta.

Life on Earth! Yes! Nedåtgående solen hade lagt sig i sin allra varmaste vinkel. Tias tillbad den i tajt samspel med övriga bandet. En makalöst bra spelning!
Turid ligger i en klass ovanför Jan Hammarlund. Timid är bara förnamnet på hennes scenstil, men musiken fick med sig folk. Vilket jag inte tror man kan säga om spelningen med Mecki Mark Men, som visserligen påstås ha inletts med lite okej funk, men snabbt urartade till intetsägande gubb-blues.

Mylla var taggade som sällan förr, vilket inte betyder lite utan betydeer att de på scen och vi framför scen hade förbannat kul. Själv utnämner jag detta till bästa spelningen i Vinterviken, om än under protester från Mylla-medlemmarna själva som peppade på ännu mer när det därefter var dags för Bo Hansson att gå på, assisterad av Orgel & Trummor (som inte är att förväxla med det band med omvänt namn som tidigare under dagen spelat med Ebbot – tvärtom sägs det råda fet beef mellan de bägge ensemblerna!). Ärligt talat spelade Bo Hansson under långa stunder i stort sett ingenting, utan nöjde sig med att lägga ett ackord och leende överse hur den yngre generationen lät fingrarna kila över klaviaturen. Men det var ändå Bo Hanssons spelning. Lord Of The Rings-pärlorna, dessa unika melodier, slog an strängar av rent magisk hänförelse. Publiken i extas. Större delen av den effektiva speltiden var det visserligen Bo-ogie-woogie-Hansson som gick loss i ändlösa jam. Ärligt talat är den prylen inte lika bra. Men att räkna effektiv speltid vore å andra sidan genuint omusikaliskt, så det finns inget skäl att gnälla på den saken när en massa folk upplevde finalen som sommarens bästa spelning.

För egen del kom höjdpunkten med Mylla, som ju för övrigt (till slut!) släppte sitt fenomenala album lagom till Vinterviken. Check it out.

Som bonus finns redan en video från deras spelning: